...

...

onsdag 5 augusti 2015

Jag vill tacka Livet...

 
 
Gårdagen, var fin

alla dagar
är egentligen fina
det är mitt mående som ger dem mörka orosnyanser
bara
 
jag vaknade skapligt utvilad
 
R kom och hälsade på
och hade en räksmörgås med till mig
jättegod
 
själv hade han valt rostbiff och potatissallad på sin
 
jag försöker att njuta av varje tugga
trots all kronisk magvärk
 
 
 
 
Och så öppnade han det stora paketet åt mig
jag hade sparat lite på det
för han tycker om att öppna paket
 
han tar ofta med sig sina
och öppnar dem därute på min solvarma balkong
 
Paketet innehöll
underbara tavelramar
 
hopsatta i en
 
jag älskar de skavda nyanserna och formen
jättemycket
 
nu kan jag nog sova gott i min natt
med det vackra ovanför mitt trötta huvud
 
jodå, jag vet
ting, är ting men ibland så är det alldeles som lättare
att bli kär i såna
för
det är den enklaste av relationer som jag vet
bara att ösa på med kärlek :)
 
 
Vovven och jag
fick oss en skön långpromenad i vilsamstros
på kvällskvisten
tillsammans med T.B
 
det var vi glada för
 
han är en glad och vänlig själ
och såna gillar vi
 
Augustikvällen var solvarm
och det fanns
 en liten vind som fläktade till en aning stundtals
men bara väldigt lite
 
 
Jag vill tacka Livet
för såå mycket
 
älskart
 
 
 

 

tisdag 4 augusti 2015

Pusselbitar...de faller på plats...



Igår, glömde jag kameran hemma.
Det blev en mobilbild istället, en enda från hela dagens äventyr.
Jag tog den medan R pinkade i skogen.

Min morgon började, efter en natt helt utan sömn.
Jag vågade helt enkelt inte sova, för då skulle jag kanske inte ha vaknat i tid, och fått ordning på min kropp, som kan kräva många timmar för att kännas i någorlunda balans numer.
Att gå ut runt kvarteret med vovvarna, är ju en sak, och att ta sig iväg längre bort, och vistas i folksamlingar, är en annan.

R och dotter B, var med till sjukhuset.
B, skulle själv ta prover där, så det passade bra in.
Jag kanske var den första inbokade patienten för dagen, när jag la mig på den hårda britsen, och for in i den där rymdliknande tunneln med huvet. Det kändes läskigt när britsen ryckte till, och jag for längre in, då blundade jag, och hoppade högt när den rara sköterskan pratade intill mig igen...och kanske hade jag lyckats med en microsömnstund.

Sen fick jag kontrast, och var fullständigt övertygad om att jag kissade på mig, men sköterskan log och sa att det bara är så det känns, och så var det naturligtvis.
Och så fick jag vänta en liten stund, innan det var dags för britsen att göra de där rycken in i den rymdliknande tunneln igen, och så var allting klart, och det så snabbt att jag blev förvånad.

Jag seglade ut i väntrummet, med en vinglig känsla, för jag är väldigt känslig, och det kändes varmt och konstigt i mina ben och fötter, och jag pratade på som vanligt, samtidigt som jag gnydde längs vägen till bilen om det där.

Det var ett sätt för mig att mota undan panikångesten, tror jag.
Jag vet, jag borde inte tänka så...men den där röntgenbritsen, och den där tunneln...upplevelsen fick mig att förflytta mig bort till Din död igen...där Du bara låg där så död på den där britsen, och vetskapen om att när vi lämnade Dig, så skulle Du föras in i ett kylrum, med boxar för de döda, och Du som varit så levande några timmar innan, skulle också ligga bland dem nu...

Tiden flöt på.
Och plötsligt så satt jag i en skön fåtölj i ett kontor inne på en bilfirma, och R köpte sig en ny bil.
Och stunden efter, så satt jag bakom ratten på hans gamla bil, och körde hem den, som om det inte alls var tre år sedan jag satt bakom en bilratt och körde...

Vintersnön vräkte ner den där decemberkvällen 2012, när Du hade dött i Din bil, och polisen eskorterade mig omsorgsfullt hem, genom att ligga bakom mig med sin bil, och ge mig tillåtelsen att köra i mitt chocktillstånd därför att jag bönade och bad om det, att få hem Din bil till parkeringen...och de berömde mig för min körning, och kramade om mig när vi kom hem hit...och sedan den stunden, har jag inte kört bil...förrän igår...

Pusselbitar. jag har sagt det förut, och jag säger det igen...de faller på plats.


R bjöd mig på lunch på en mysig restaurang.
Jag valde grekisk sallad, som var otroligt god, och så god så jag åt upp allt jag hade på tallriken, och själv så valde han pannbiff och mos.
Vi satt ute, med naturen intill, och det var så rogivandeskönt.

Efteråt handlade vi lite, och sedan skjutsade han mig hem.
Och jag tog en promenad med vovvarna, innan jag somnade i flera timmar, med dem vid min sida.
Igår kväll, fick jag känning av obalansen igen, och det har skapat olustkänlor inom mig.
Nu är det natt, och jag ska försöka att sova, och hoppas att det här som jag upplever som så jobbigt, bara är någonting som har med muskler och inre stress att göra...men som sagt, det visar sig.

Jag ser fram emot Dagen i alla fall, och promenaden i eftermiddagen eller kvällen :)



måndag 3 augusti 2015

Igår, blev den där dagen, äntligen av...

 

Igår, blev den där dagen, äntligen av
 
vi har pratat om den
länge, länge
 
vår afrikanske vän och jag handlade
och
 
la familia samlades
runt den jättegoda maten han hade lagat
 
 
 
 
Det är roligt
när saker och ting
 
 
äntligen blir av :)
 
 

söndag 2 augusti 2015

Den andra augustidagen gryr snart...



Gårdagen, den första augustidagen, är över, och förbi...och lite kommer den där känslan på visit...att tiden liksom...rusar...fort...

Nu kom min vita angorakatt, min lilla Sötis, och trampade tass på mig, och spann sina kattvisor för mig...och då stannade tiden upp igen för en stund, och det är nog så, att jag har oändligt mycket mer att lära av mina kattor...

Gårdagen, var en trött dag.
Jag sov mycket, och försökte förnimma en känsla av att ha vilat ut...men det blev bara ett fortsatt famlande efter den.
Kanske är det så, att det aldrig mer går att komma in i den, utan allting förblir till och med långt ifrån en förnimmelse av den...jag börjar förstå det.

Som alltid, såg jag skönhet...i det lilla.
R ringde någonstans mitt i ett vandrande över ängen, och bjöd hem till kaffe och en småpratstund ute i augustigrönskan. Och vovvarna, jag och min ena dotter strosade dit såklart.




Det fanns en tid...en annan tid...när relationen knakade och brakade rejält mellan R och mina barn...och jag är glad för att den tiden sedan länge är över, och förbi...och jag minns inte längre hur det kom sig, men plötsligt så låg det förgångna bakom, visserligen för alltid närvarande, som ett svårt minne...men inte som i ett mörker över dagsljusets...nu.

Jag tackade så mycket för det goda kaffet, och började vandra mot stigen där det stora trädet lutar, och brännässlorna lurar...och R skrattade gott åt att jag hade glömt att dricka upp allt...så det kan bli...ibland...

På hemvägen mötte vi ~O~ som kom på sparkcykel utför en rejäl backe med det långa håret fladdrande i sensommarvinden, omgiven av sina kamrater...varpå den ena nästan vurpade med sin sparkcykel i den höga hastigheten, och hennes sjalett runt huvet, hade inte skyddat, och ~O~:s mamma pratade med dem om att de alla behövde ha hjälm såna här gånger...och förskräckelsen, och insikten, blandades med porlande glada skratt...och jag mormorsfamnade om ~O~...och tänkte att...så tiden har gått...

Jag stekte fisk, och bjöd hem mina barn på kvällsmat.
Du ser så trött ut mamma, sa min ena dotter...gör jag, sa jag och log...det blir nog bra ska du se, det går nog över...



R ringde mig i natten.
Och vi kom att prata om ord som sägs...och jag kom att minnas...några av de där allra sista orden jag sa till Dig...innan Du bara gick ut och dog ifrån mig...ifrån oss...

Sorgsaknaden skar upp sin reva inuti mig...igen.
Jag ville skrika rakt ut och gråta.
Men kvävde skriket, och svalde min gråt.

Reste mig och tände en rökelse.
Och den rogivande doften spred sig över mina livsrum, medan jag fortsatte att prata med R.

Jag tycker om den här samtalstonen som du och jag har, sa R.
Jag också, svarade jag...och det finns liksom ingen annan ton, att använda, för den här är den behagligaste.

Jag har haft ont i lederna, känner mig småfebrig...och har någonting diffust med halsen.
Doktorn sa ju häromdagen att jag var svullen i halsen, så kanske är det något på gång som inte vet varken ut, eller in där.
Det oroar mig, inför allt jag måste orka de närmaste dagarna.

Vovvarna och kattorna snarkar så förnöjt tillsammans.
Väntar väl på att jag ska lägga mig till ro också.
Krypa in under det fluffiga täcket, som jag tycker såå mycket om, för det ger mig en känsla av vardagslyx...en känsla av trygghet, och ro...likaså kudden.

Ändå, tycker jag inte om att lägga mig till ro för dagen, i natten...det var länge sen jag gjorde det...